vilaserviskriver.blogg.se

Musik

Musiken är universell och tillhör alla oavsett om man bara lyssnar eller själv utövar det i någon form. Musik kan frigöra positiva krafter och de flesta kan lära sig sjunga och spela efter förmåga.
Musik kan fungera terapeutiskt och meditativt. Musiken är ett komplement till alla andra livsnjutningar som att äta, dricka, träna och vila. Musiken talar till dig i vilken sinnesstämning du än befinner dig, om du är glad eller ledsen, arg eller låg. Det gäller bara att hitta rätt musikgenre för rätt tillfälle. Utan musiken stannar världen och livet blir kallare.

 

Malin Segeblad

I det mörka och tomma. Önskar jag hade en blomma.
Mörkröd som en ros. Rosen försvann och jag blev uppslukad av en brand. Kvar står jag här idag med mitt hjärta i första behag.
Jag får en chock av tomheten som är så stilla och tyst jag hör inte ett knyst. Jag ser bara öken, ett ökenlandskap är det enda jag ser, hjälp mig härifrån
Jag vill inte mer. Jag befinner mig i tomheten jag vet inte vad jag ser. Min älskade står nere i dalen, jag ropar hans namn, men han hör mig inte. Jag bönar och ber
Önskar att han kunde mig se. Jag ropar i tro och hopp vännen min du kommer alltid i mitt hjärta att bo. Ropar och ler han helt plötsligt både hör och mig ser.
Min älskade lilla ängel jag vill alltid för dig be.

 

 

Ann Qvarnström

Ljuset!

Jag minns så tydligt och så starkt, fast jag var så liten.
Det tog flera år innan jag kunde sätta ord på händelsen.

Rätt var det var så såg jag mig själv ovanifrån uppe i taket. Ja,
jag tittade på mig själv då jag låg på operationsbordet.
(Jag opererade mitt hjärta. Året var 1964. Jag var sju år.)
Oh, vips så for jag in i ett mörker, en tunnel tror jag. I en så
hög hastighet som det bara kan bli, ofantligt fort, och så plötsligt
stod jag bara där i ett vitt ljus som var hur starkt som helst,
fast det kändes ofantligt harmoniskt. Jag stod där bara och njöt.

Sådan frid hade jag aldrig känt förut och inte känt senare heller. Det var fantastiskt.
Helt plötsligt så såg jag mörkret framför mina fötter.
Jag ryggade lite bakåt. Skulle jag eller skulle jag inte.
Nu blev jag mycket velig och ångestfylld. Inte skulle väl jag ta ett steg in i mörkret,
men det var precis vad jag gjorde.
Efter det minns jag inget mer. Att det inte var en dröm, är jag
övertygad om.



Kvällsångest
Tungt, svart och ihåligt
Fryser till is, vartenda hårstrå reser sig
Fasanfull skräck nalkas
Vet inte vart jag ska ta vägen
Tänk på andningen
Andas in, andas ut
Tänk på något positivt, andas ut
Skälver av rädsla
Vartenda ljud blir fasansfullt
Andas in........glider in i sömnen
andas ut........ vaknar utvilad
Andas in och glöm andningen
fokusera på den nya dagen
Kliv upp!!

---

 

Jag har rusat i ett tempo jag ej orkat hålla.


Ändå kom jag fram före min tid.


Ett kaos av tankar som ändå skapade en ordning.


Kunde känna mina ögon stråla av eufori.


Kände den knappt uthärdliga stressen inuti.


Jag vill så gärna och så mycket mer.
Av allt omkring mej och av allt jag ser.


Känner mej perfekt för uppgiften fastän inte kan.


Men just då där i stunden är jag helt övertygad.


Att just jag är ämnad för detta ändamål och att jag förmår mer än någon förstår.


För hypomanin är svår ....


Jag håller andan.


Känner hjärtat slå.


Slår sej ur mitt bröst med smärtsamma slag.


Tvingar fram ett andetag.


Biter ihop mina käkar tills det plötsligt gör för ont.


Spänner hela min kropp.


Stryper mitt blodomlopp.


Som om instängd i panik att bryta ut.


Jagad av mej själv.


Hela jag är som ett blåmärke utan ett slag.


Allt detta har härjat inom mej idag.


Samtidigt som humöret legat på topp.


Min kreativitet flödade till konstruktivt resultat.


Vart får jag allt ifrån?


Jag önskar att jag kunde lagra just den delen.


Spara energin till min tankebanas flöde.


Tänkvärt.


Tänk om.


Jag tvivlar.


Det kallas tvivel.


När ångesten kommer som ett paket på posten.


Då jag fått distans till allt jag nyss drog igång.


Då ljuder ingen munter sång.


För jag kan omöjligt genomföra någonting.


Jag kan inte ens andas ju!


Vem är jag att säga att ”jag kan”?


Vart kom den luften ifrån?


Hur fick jag de andra att tro på mej?


Förblindade av min spontana person.


Den jag råkade vara där idag.


Den del av mej som startar allt som en annan del får avbryta och en tredje del får sota för.


Där jag är dömd och min egen bödel.


Det kallas tvivel.


När jag några timmar efter inte ens vet om vi lever i samma verklighet eller vem som drar i mina trådar att hänga med överallt.


Tvivel.


Mitt hjärta har stillat sej och luften är fri.


Benen tunga mot golvet och munnen lite öppen.


Jag springer inte vilse inuti.


Jag är väldigt stilla nu.


Så vad hände egentligen hela denna dag?


Vilken av alla sidor är jag?


Är jag alls?


Jag behöver sammankalla ett möte med alla mina olika drivande delar och tvinga med de apatiska.


Måste samarbeta och sammanflätas.


Bli hel.


En helhet.


Kanske skulle jag få större förståelse för mitt agerande i olika situationer om jag bara visste.


Visste innan vilken del av mej som träder fram.


För detta plötsliga hypomana ställer till det.


Kan inte helt förlika mej med allt jag kommer på.


Jag kan inte i efterhand förstå.


Klart jag tvivlar.


Min dag har varit underbart förfärlig.


Jag har i min hastighet varit brutalt ärlig.


Det gav ju resultat.


Men ror jag sen alla mina påhitt i land?


Näe fy jag vill fly.


För vid nästa planeringsmöte kanske jag dippat.


Dagsformen pendlar så dramatiskt fort.


Och tar sej väldigt stora svängar ut.


Så stora att jag tar slut.


Jag har inget schemalagt humör.


Förlåt om jag stör.


Först saknar jag påknappen och sen finns ingenstans att stänga av.


Inget inre relä.


Fullt ös eller medvetslös.


Det kallas tvivel det jag känner som en obekväm liten notis om mina dumheter.


Mina infall och upptåg som nyss var briljanta.


Känner mej skyldig någon en ursäkt.


Vet inte vem eller för vad.


Men generellt över all plats jag tog upp idag.


Inte mitt område plötsligt känner jag.


När hypomanins rus lägger sej.


Då slår den ner mej.


Så säg mej när min historia är över.


För jag kan inte stava till slutet.


Det kallas tvivel.

 

Angelina Österholm

Du och jag
Visst vet jag om att du fanns i början jag minns när lilla jag såg upp till dig en längre tid än jag trodde.
Du ser, du såg mig för varje möte lärde mina vanor att du och jag bands ihop.
Många möten vi haft och mer blir det.
Du tar hand om mig som ett skadesjukt djur.
Tankar försöker läsa av.
Att fly vara på vakt.
Du finns inte tillgänglig nu.
Jag vill ha en gemensam tro på oss tillsammans.
Mycket jobb men det är väl värt, eftertänksamhet som blir större från båda hållen.
Kram till dig följ mig på vägen.
Mjukt bindande natur med grenar gräs nya möjligheter att vandra i hand i hand.


Saga
Sagan börjar lite kort om dvärgens längd och dess kännedom.
Flickans svarta hår speglar indianflickans mörka fjädrar.
En ny magisk miljö vill komma fram för att stanna då kan mycket skapas och målas.
Snäll tycktes hon vara vilket hon själv inte trodde hon kunde. Hon hade snabbt lyst upp när röster väckte upp ett leende hon vill så gärna lyssna på snälla ord.
Skapande ord kom fram, ord vill förändras komma fram från en tanke.
Dansa och sjunga för mig själv, ljud från naturen kryper in i musikspelaren noter flyger ut att härma eller spela ett eget musiktrolleri.
Tystnad då verkliga skuggor kommer in.
Indianflickan tycker inte om elaka dumma människor, när de passerar sägs det att blommor vissnar, solen går ner, djuren flyr.
Ord, liksom liknar det onda eller goda vem kan tyda ett annat ord utan särskild mening av otydlighet.
Lite tystlåten då efter allt ont av saknad blir men vill som kommande brusande vind att uttrycka rösten.
Förändring händer.
Barnkär att ta hand om barn det bästa som finns ett mjukt leende skratt, kan värma ens själ.
Men också ett oskyldigt barns upplevelse vill jag stötta.
Hon har då alltid varit glad när andra det uppskattar.
Slutet av hennes historia säger i det inre så som hon skulle vilja kunna resa mer, ödet, nutid, dåtid studera höra sånt andra frågat sig eller vet.
Allt har någon gång varit nytt.
Ja då vet ni lite om indianflickans egna liv.
Ögon sluter i seende härlig klar färg som Blå, Lila, rosa likt himlens underbara solnedgång.



Vi tillsammans
Moder jord mitt himmelrike.
Att tänka uppåt, sken av stråle ett ljus att tänka.
Stanna hos min moder.
Låt henne se mig alltid för den jag är.
Vi finns i varandras drömmande hjärtan.
Från födseln tillsammans satt jag under trädets rot, vid moder jord.
Du lämnade mig med smygande steg.
Min hörande gråt fick mig att vakna i din famn trodde jag, utan närhet utan vaggning utan svar.
Att bli hittad, vem kan förstå den lilla blir räddad av främlingar då.
Mamma var är du?
Även om jag inte kan prata.
Jag gråter för min saknad av att känna din lukt.



Varför...
Hon ser sig som den mörka lilla varelsen. Som ser igenom iakttar sig för allt mänskligt och vissa materiella saker.
Hon är rädd. En darrande rädsla som hon försöker kväva.
Hon går in i ensamhet och vakar på röster som försöker tränga sig in.
Hon skriker av rädsla och förtvivlan för att hon ej kan dela detta med någon.
I desperation går hon längre och längre ifrån sin omgivning
Tankar förvrängs och rädslorna stiger fram mer och mer.
I spänd uppmärksamhet förutspår hon hur saker och ting kommer att bli eller
Hon tror att hon är skyldig till det som sker.
Och att alla mänskliga varelser kollar och är på jakt efter henne.
Dem emot henne. Inget skydd finns att få.
En ren nakenhet tvingas hon avslöja, men kan inte.
I ren frustration och otålighet vill hon förstöra och hämnas.
Låta hennes mörka sida komma fram, odjuret inom henne. Hon är rädd för att inte kunna tygla odjuret inom sig.
Är hon rädd för att han kommer att göra henne illa, skada något eller äta upp henne. Hon vill men ändå inte.
Han viskar i hennes huvud att bara han kan hjälpa henne och låta honom ta överhand, söva ner henne. Gömma henne, men vem kan hitta henne då?
Hon tror och är rädd att han kommer att överta och påverka, ta över det mänskliga och goda levande och förvandla till hemska saker.
Hon skriker, men ingen hör henne, för hon öppnar inte munnen och berättar.
Hon inklusive han är styrda av makter som ingen kan förstå och vet om.
Hon vågar inte avslöja något efter som hon inte vet och kan förklara så att hon blir trodd.
Gråten fylls i hela hennes kropp.
Hatet till honom
Längtan efter trygghet, stillhet, puttas hon ifrån.
För rädslan och hatet att ej kunna tro att sådant kan komma henne nära...
För hon är ju så hemsk och elak egentligen.
Rädslan för allt hot och all ondhet stiger.
Ingen trygg famn i sikte,
Stäng av känslor, bli kall
Hon vågar inte andas. Hon hör hur hjärtat slår snabbt och ögonen iakttar och följer minsta rörelse och ljud...