vilaserviskriver.blogg.se

Efter valet i Bangladesh 2001 spred sig våldet mot minoriteter på flera håll, som värst var det i Bagerhat-distriktet. Det ledde till att ett stort antal offer lämnade landet efter valet. De offer som stannade kvar i landet var mestadels fattiga och saknade möjlighet att bege sig någon annanstans. Därmed var de fast i sitt tillstånd av ständig rädsla och fara.

Det finns ingen officiell statistik över dessa ”politiska övergrepp” – incidenter som under de gångna sexton åren inbegripit trakasserier, förföljelse och tortyr. Det är ingen som vill ge dem en röst eller höra om deras lidanden. Eftersom det inte finns några officiella handlingar som redogör för minoritetsbefolkningens storlek, går det inte att undersöka hur många däribland som också upplevt politiskt våld. Därmed saknar vi också möjlighet att göra jämförelser om våldet mot olika minoritetssamhällen i Bangladesh. Och vem ska föra dessa olyckligt lottade minoriteters talan? Vem är insatt i deras respektive situation? Å ena sidan flyter landet framåt på utvecklingens svallvågor, å andra sidan korsar minoritetsbefolkningarna fortfarande gränsen i stort antal för att rädda sin försörjning. Sådan är den hårda sanningen.

Det finns hundratals konventionella media som sänder eller publicerar tusentals nyheter, men likväl saknar utrymme för minoritetsbefolkningen eftersom de inte ser något marknadsvärde i den sortens nyheter som rör tortyren av landets minoriteter.

För att en kvinna som tillhör minoritetsbefolkningen i Mollahhat, i Bagerhat-distriktet, blir våldtagen, så innebär det inte att vi påverkas av det om media gör en liten nyhet av det. Vi är alltför upptagna av andra ”så kallat” viktiga frågor, och inte av den stackars minoritetskvinna som föll offer för brutalt våld. Den incidenten har ingen inverkan på vårt bråda storstadsliv.

Många människorättsaktivister för på tal namnen Afsana, Risha och Khadija, men jag vill inte jämföra en incident med en annan. För i den nationella politiken finns det skilda förslag vad gäller olika frågor. En flicka som blivit våldtagen och sedan mördad på Comillas militärförläggning trots att den är strikt bevakad, går inte att jämföra med när den stackars minoritetskvinnan Tanu våldtogs i Mollahhat. I det ena fallet står övergreppet i förhållande till militärförläggningen, och i andra fallet i förhållande till minoritetskvinnors trygghet i samhället. Emellertid finns det en beröringspunkt, och det är nivån på hur staten garanterar kvinnor säkerhet och trygghet i samhället. Efter vad jag har läst är Tanus fall redan nedlagt, men jag har fortfarande frågor om incidenten i Mollahhat. Är inte detta ett vattentätt fall av våldtäkt, som borde väcka statens uppmärksamhet och avgöras i en rättvis rättegång?

En del media rapporterade om incidenten i Mollahhat, men ingen av de större tidningarna eller nyhetskanalerna. Det här är ett av många fall som jag känner till där de så kallat stora reportrarna ignorerar nyheten eftersom den klassats som en minoritetsfråga. Frågan berör dem inte, och de vill inte slösa på sitt värdefulla utrymme i tidningen eller nyhetssändningen. Det är precis samma sak som händer när det handlar om vandaliseringen av hinduminoritetens gudaavbilder, ännu en politisk utrensning.

Samtidigt finns det en annan sak som bör klargöras: efter incidenten i Mollahhat har vissa ställt sig frågan om vad det blivit av de organiserade feministerna. Var befinner de sig nu? Varför protesterar de inte?

Inte heller de så kallat priviligerade feministerna tvekar att förtiga saken. I och för sig är det förståeligt med tanke på det anstötliga i saken. Men det förvånar mig. Och jag måste se till att undvika sådan gammalmodighet. Efter att ha tillbringat många år i olika människorättsorganisationer har jag lärt mig att känna igen de riktiga vännerna. Men frågan är om det kvinnorelaterade våldet bara har med kvinnorna själva att göra eller om det är den enda gällande kvinnorrörelsen eller protesten?

Om vi tänker oss att det bara är en fråga för kvinnor – då finns det inget annat att säga än att de måste acceptera den kaotiska nåden.

Nuförtiden borde frågan om våld mot kvinnor vara en nationell prioritet. Tack vare Facebook fick jag syn på hennes foto, lärde mig hennes namn, såg till och med ett filmklipp där hon upprepade gånger fick frågan om hon blivit våldtagen. Hon stirrade på människorna – som tycktes ställa en dum fråga. Kanske kände kvinnan inte ens till ordet ”våldtäkt”. Vem vet!

Den videon blev viral och bröt mot all den journalistiska professionalismens etik och metodik, folk kan själv se det, och att man redan började analysera minsta detalj om den kvinnan.

Incidenten påminner om när en kvinna sades ha blivit våldtagen under femton dagar i minoritetsbefolkningsbyn Sholabariya i samma subdistrikt. Våldtäktsmannen hotade att döda hela offrets familj och höll dem kvar i huset. Och kvinnan fick inte ens det sår omhändertaget, som våldtäktsmannen tillfogat henne med ett svärdhugg mot hälen. Efter att ha fått kännedom om vad som pågick, räddade grannarna den svårt skadade kvinnan och fick henne inlagd på Mollahhats lokala sjukhus, varifrån hon skickades vidare till ett större sjukhus.

Hennes skadade make har gjort en anmälan till polisen i Mollahhat. Men polisen lyckades inte gripa den misstänkte tjugoåttaåringen. Nyhetsportalen Women Chapter försökte nå den ansvarige polisofficeren. Men en kollega meddelade över telefon att han befann sig i bön och reciterade Koranen. Samt att anmälan är mottagen men att den misstänkte ännu inte blivit anhållen. Frågan är hur många misstänkta som ens blir tagna i det här landet? När det handlar om våldtäkt? När det dessutom handlar om en våldtäkt på en minoritetskvinna? Sådant mumlas fram.

Under tiden är vi en del som höjer våra röster mot våldtäkterna, men det får inga följder inom statsmaskineriet. Det finns ingen som lyssnar och kan ingripa i frågan och föra fram den i ljuset för bedömande eller spela en avgörande roll för att stoppa våldet mot kvinnor.